ALL NOW! from rehearsal MEFISTO

Det finns lika många sätt att lägga upp repetitionsperioder på som det finns regissörer. I en skådespelares arbete ingår att kunna använda sina verktyg i samspel med de mest skilda regissörer.

Det som utmärker Zholdak sätt arbeta kan utryckas med orden Allt Nu.

Han vill börja repetera på scenen med riktiga saker, helst i färdig scenografi och kostym. Repsalen där man vanligtvis startar och lägger grunden med saker som påminner om de slutgiltiga har han ingen användning för.

Zholdak säger att han lägger en skiss, men den detaljskärpa och intensitet han förväntar sig av skissen är av en art som man snarare förknippar med en färdig föreställning. Från första sekund bygger han med den sceniska formens alla beståndsdelar. KompositörenVladimir Klykovär alltid närvarande, scenografenTatiana Dimovaföljer processen uppmärksam på alla förändringar och rekvisitören befinner sig ständigt på språng till olika förråd. Allt som provas måste ligga nära det ska användas för att den komposition som varje scen utgör ska framträda. Från första repetitionsögonblicket växer en komplex värld fram på scenen.

Zholdaks förberedelse är minutiös. Men han tillhör inte de regissörer som har hela föreställningen uppritad på papper, inte längre i alla fall. Känsla och innehåll har han klart för sig, men inte hur det ska se ut eller vad som kommer att hända.

Skådespelarna måste vara i full beredskap hela tiden för att kunna följa med i hans instruktioner. De förväntas vara närvarande, nästan som en del av hans inre, men inte ligga före. Vid ett tillfälle ger en skådespelare ett förslag vilket får Zholdak att undra hur skådespelaren kan veta vad som ska hända när inte regissören vet det. Detta betyder inte att skådespelarna är ett passiva redskap. Tvärtom, deras förmåga att finna levande och intensiva uttryck är avgörande för att Zholdak ska se om det han söker uppstår i kompositionen. Om hans förslag bara genomförs utan inre liv, ser han scenerierna men inte scenens kärna och innehåll.

För skådespelarna är Zholdaks krav på total ärlighet och intensitet i spelet från första sekund långt ifrån oproblematiskt. Han vill se stora, sanna och levande uttryck. Just det levande och oväntade, en ständig variation återkommer han ofta till. Och så ska det gå snabbt. På sätt och vis påminner det om att arbeta fram till rätt läge för tagning vid en filminspelning. Men när arbetet för filmskådespelarna är färdigt, godkänd tagning, börjar det för skådespelarna på teatern. Nu ska de bygga en inre väg som gör det möjligt att komma tillbaka till och återupprepa den intensitet eller det liv som föddes i ögonblicket. De förstår vad Zholdak eftersträvar men måste också försvara sitt inre arbete. Zholdak inser att arbetet ställer stora krav och även om han uppträder som om det inte är hans problem lyssnar han noga på skådespelarna. Under arbetet uppstår långa och intressanta samtal om skådespelarens process. Vad krävs för att bygga en karaktär, eller skapa det inre händelseförlopp som gör att rätt intensitet infinner sig kväll efter kväll? Hur ska Zholdaks önskan om snabbhet och fullt utryck kombineras med skådespelarnas behov av att smälta och omfatta?

Skådespelarna för minnesanteckningar över allt de gör i de genomgångna scenerna. Till sin hjälp har de Zholdaks assistent som noggrant skriver ner alla scenerier. Att i ett tidigt skede av repetitionsarbetet behöva komma ihåg varje detalj är ovant för skådespelarna men att inte minnas utlöser irritation hos Zholdak. Han behöver se skeendet i hela dess komplexitet, varje nyans är avgörande, för att komma vidare i sitt bildskapande regiarbete.

Ofta talar regissör och skådespelare om situationen i scenen, de givna förutsättningarna, innan arbetet på golvet tar vid. Zholdaks metod är den rakt motsatta, han sätter igång direkt, bygger bit för bit, skådespelararbetet i kombination med bild och ljud. För de som sitter i salongen växer klara och avläsbara situationer fram, för skådespelarna är det inte lika tydligt. Det påminner om livet, där är vi ju inte ständigt är medvetna om vilken situation vi befinner oss i, tänker inte på var vi kommer ifrån eller vart vi är på väg utan är fullt upptagna av nuet. Så är det för skådespelarna, de förstår inte vad deras karaktärer är med om. Zholdak säger att om man börjar med att göra kommer förståelsen efteråt.

Vid ett genomdrag säger Zholdaks assistent att hon inte förstår inledningen på en scen. Zholdak svarar att det inte är nödvändigt att förstå allt, varpå dramaturgen säger att hon den här gången förstod inledningen för första gången. Alla skrattar och Zholdak är mycket nöjd.